Jag hade tänkt att jag skulle skriva här igår efter ridningen, men jag fick ett sådant engeristopp att jag tittade på Mulan istället (som var lika bra denna gång som alla andra femtioelva gånger jag har sett den sen jag kom hit...)...

Men nu ska jag försöka förklara för er hur det kändes att hoppa eller snarare falla ur ett plan på 15 000 fots höjd...

Jag har alltid trott att den värsta delen av fallskärmshoppningen är att hoppa ut från planet. Men jag kan nu av egen erfarenhet tala om för er att den värsta delen är att sitta på marken och vänta på att få gå ombord på planet. Då var jag nervös!...

Jag hoppade tillsammans med en expert, så det enda jag gjorde var att hänga i min sele kan man säga. Vi steg ombord på planet och steg högre och högre upp i luften. Vi var fem stycken som skulle hoppa, ett par från Japan, jag och ett par från Tyskland. Paret från Japan hade valt att hoppa från 12 000 fot, medan vi andra ville hoppa från 15 000...

Så vi släppte av paret från Japan på deras höjd och sedan fortsatte vi uppåt. Vi fick använda syregasmask eftersom det var lite svårt att andas på den höjden. Jag satt och väntade på att jag skulle bli nervös, men det kom aldrig. Men däremot kom en kick av adrenalin när jag insåg att jag faktiskt skulle hoppa snart...

Jag var den andra att hoppa och jag har en video på när jag hoppar och som jag tänker visa när jag kommer hem. Jag hade lovat mig själv att inte skrika när jag hoppade, vilket jag heller inte gjorde! När jag tittade på videon efteråt så ser jag väldigt sammanbiten ut precis innan vi hoppar. Men sedan ler jag på hela videon och även på varenda foto!...

Precis när vi hoppade tänkte jag för mig själv att jag kan faktiskt dö idag, men sedan försvann alla tankar och vi föll i 200 km/h...

Det går inte att beskriva exakt hur det kändes att göra detta, för allting hände så snabbt. En stunden satt vi i planet, sedan föll vi mot marken och plötsligt vecklades fallskärmen ut och jag hade en fantastisk utsikt över omgivningen!

Jag fick lite ont i öronen när jag föll, men det gick över sen när jag kom ner till marken. Jag vet inte om jag kommer göra detta igen, men jag är glad att jag har gjort det en gång! Detta är en livsupplevelse som jag kommer ha med mig för resten av livet! Och jag kommer kunna berätta för mina barnbarn att deras gamla mormor en gång i tiden hoppade falskärm på NZ när hon var ung! Det är inte illa att kunna berätta om det...

Igår var jag och red igen och det var också underbart! Vi filmade när jag galopperar med Shadow :)

Idag har jag jobbat igen och det var över 20 grader varmt och sol kan jag medela! Är ganska trött nu och hoppas att jag ska kunna sova hela natten. Jag sov inget vidare natten mellan söndag och måndag, men i morses fick jag förklaringen. När jag skulle hämta korna i morses var det väldigt ljust ute då fullmånen lyser väldigt starkt. Så det var helt enkelt min inre varulv som var i farten den natten...